Extremt långa brännvidder från 300 mm uppåt används ofta till sport- och naturfotografi. Teleobjektiv innehåller färre linselement än andra objektiv i bland inte mer än två linsdelar. Bygger objektivet på principen för spegelteleskop räcker det bara med spegelen. Orsaken till detta är att ljuset från motivet ligger i stort sett paralellt med den optiska axelen, och abberationerna är lättare att korrigera än vad fallet är med kortare brännvidd. Märkligt nog ger inte ett spegeloptik oskärpecirklar i vanlig mening. När fabrikanten skall göra ett teleobjektiv som har längre brännvidd än den fysiska längden så är metoden att anbringa en konkav linsgrupp efter objektivet. En bländare kan ej anbringas i ett teleobjektiv som bygger på spegelteleskopprincipen här löser industrin det med hjälp av olika gråfilter som ligger i en revolver fattning i objektivets strålgång. Spegelteleobjektiv som är extremt kompakta fins på marknaden dessa visar fina data, det är just med spridningslins och nya glastyper detta blir möjligt.
Denna artikel omfattas av GNU Free Documentation License. Den använder sig av material från en Wikipedia.